Malin Andreassons första maj tal – Gustav Adolfs torg

Kamrater!
Idag är arbetarrörelsens högtidsdag, den här dagen är våran, vi som bygger det här landet, bär det på våra ryggar och får det att fungera. Idag firar vi vunna segrar och samlar kraft inför framtida. Vi har mycket att fira, mycket att vara stolta över. Men vi har också mycket kvar att ta oss an och att vinna. Vi har kommit långt, men kampen är långt i från över.

Kampen är inte över än, för vi kommer inte till, lever i, eller lämnar den här världen, som jämlikar. Var och av vem vi föds avgör fortfarande vilka möjligheter och chanser vi får i livet. Nyligen fick vi en ny prins, en läkare på Danderyds sjukhus berättar att de hade förberett ett team enligt prinsparets önskan. Samtidigt berättar barnmorskor runt om i hela landet att de får springa mellan förlossningarna, att de inte hinner göra sitt jobb för att de är så underbemannade och flera har sagt upp sig i protest.

Vilka förutsättningar vi har bestäms åt oss innan vi ens har hunnit ta vårt första andetag. Och våra liv avslutas nio år tidigare om du bor i Bergsjön än om du bor i Långedrag. Någon bråkdel kanske kan göra klassresor men för de flesta av oss håller ojämlikheten i sig hela livet ut.

Samtidigt som vi har fler miljonärer än någonsin i Sverige har barnfattigdomen ökat. Vid en första anblick så syns den kanske inte så tydligt, men tro mig, den känns. Det känns att ibland få somna hungrig, det känns att få kommentarer om sina ärvda kläder av klasskompisarna som alltid har nya, det känns att aldrig kunna följa med sina vänner på bio, fika eller andra fritidsaktiviteter. Det gör ont när man som förälder vill ge sitt barn allt men inte ens kan ge dem ordentliga vinterkläder.

Klasskillnader känns. Klassamhället känns in på bara kroppen och det förstör oss. Vi som bär upp det här samhället går sönder. Kroppsarbete är precis vad det låter som – vi betalar med våra kroppar för att få lön. Vi betalar med våra ryggar, knän och axlar för att någon annan ska bli rikare. En del av oss kommer aldrig hem från jobbet.

Det är så kapitalismen ser ut. Hur mycket vi än reformerar den, så går det inte att komma ifrån att det är inte ett system för oss. Kapitalism kanske är fint i teorin men det fungerar inte i praktiken. Kapitalism kan inte fungera utan ett klassamhälle, där flertalet arbetar åt en liten ägande klass. Exploatering och vinstjakt är inbyggt i systemet, företagens och ägarnas vinster kommer alltid att prioriteras framför vår hälsa, vår trygghet och våra liv.

Det som är bekvämt för arbetsköparna är det rakt motsatta för oss. Vi ställer klockan varje morgon ifall chefen skulle ringa, vi tackar ja till att jobba fastän vi är sjuka och vi vågar inte säga ifrån när chefen tafsar på oss av rädsla för att förlora jobbet. De tjänar på våran otrygghet.

Och samtidigt som arbetslösheten är hög är det fler och fler som jobbar övertid och tvingas sjukskriva sig på grund av stress. Bara på mitt jobb hade övertiden under ett år räckt till 200 nya heltidstjänster. Och fortfarande dör en arbetare på jobbet varje vecka i Sverige. Och ännu fler i förtid på grund av arbetsskador. Det är ett ohållbart system.

Men vi vet att det behöver inte se ut så. Det är därför vi organiserar oss. Människan har skapat samhället och tillsammans kan vi också förändra det. Vi är inte socialister bara för att vi tycker att det låter nice. Vi är socialister för att det handlar om våra liv. Vi vill inte kämpa för att bara överleva. Vi vill leva.

—–

Kampen är inte över än. Könsmaktsordningen skär fortfarande genom våra liv. Vi kvinnor och andra personer som utsätts för det patriarkala våldet tvingas dagligen förhålla oss till det. Det finns inte en enda tjej jag har snackat med som när jag frågar inte har strategier för att försöka undvika det. Många av oss går inte ens ut själva när det är mörkt, och gör vi det tar vi omvägar, pratar, eller låtsas prata, i telefonen, går med nyckelknippan eller pepparsprayen redo i handen och försöker antingen att se så självsäkra eller så osynliga ut som vi bara kan. Och sen är det ändå inte där det händer utan det är när vi kommer hem. Där vi trodde att vi var säkra. Vi blev varnade för våldtäktsmännen i buskarna och på krogen men inte för dem som lever nära oss. I motsats till det vi fått lära oss så begås de flesta sexuella övergrepp av någon vi känner och kanske till och med älskar. Av en kompis, en pojkvän eller en familjemedlem.

”Inte alla män!” skriker en del i protest. Nej, inte alla män slåss, tafsar eller våldtar. Men alla som inte är män eller passar in i den patriarkala världsbilden tvingas ändå förhålla sig till alla män som om de kanske skulle göra det. Om jag sträcker fram en godispåse till dig, där några av bitarna är förgiftade utan att du vet vilka, tänker du då ”inte alla godisar” och plockar glatt från påsen? Knappast.

Vi växer upp i ett samhälle som säger åt oss att våra kroppar inte är våra egna. Vi växer upp i ett samhälle som säger åt oss att se ut på ett visst sätt, att vi ska bete oss på ett visst sätt och vi lever under ett ständigt hot om våld.

Vår bäst utvecklade politiska praktik handlar om just detta. Feministiskt självförsvar är en strategi för att slå tillbaka mot könsmaktsordningen och det sexualiserade våldet. Vi lär oss att sätta gränser, att försvara oss både mot fysiskt och psykiskt våld, och framförallt lär vi oss att vi faktiskt är värda att försvara. Att våra kroppar är våra egna och att ingen annan har rätt att bestämma över dem. Det feministiska självförsvaret är ett konkret sätt att ge tjejer mer makt i sin egen vardag.

Trots att vi vunnit alla formella rättigheter så är skillnaderna fortfarande stora i praktiken. Det handlar inte bara om våldet och kraven på våra utseenden, det handlar också bland annat om att kvinnor fortfarande får lägre lön för samma arbete, att vi fortfarande jobbar deltid i högre utsträckning, fortfarande är underrepresenterade på många olika arenor och gör mer av det obetalda arbetet hemma. Listan kan göras lång.

Nej, feminismen har inte gått för långt. Jämställdhet kan inte gå för långt. I den feministiska kampen tänker vi inte backa, vi tänker inte ge upp. Tvärtom. Vi tänker ge patriarkatet en rejäl spark i pungkulorna.

—–

För exakt ett år sedan stod jag också här. Det känns som att mycket har hänt sen dess, men samtidigt alldeles för lite. Då pratade jag om drunknade människor, drunknade barn. Och tyvärr måste jag göra det igen, för trots att det är tystare nu fortsätter barnen att drunkna och de fortsätter att bombas. Miljoner och åter miljoner människor, med öden värre än vad jag ens kan föreställa mig, kan inte ens drömma om ett liv i fred och frihet på grund av oss. På grund av våra beslut, beslut som har fattats av politiker som aldrig har eller kommer att få uppleva mer lidande än vad en del får göra innan de ens börjar skolan. Eller snarare inte får börja skolan.

I höstas fick vi se hur mycket vi tillsammans kan göra om vi bara vill. Över hela Sverige ställde tusentals människor upp och mötte de som hade flytt hit, välkomnade dem och hjälpte dem med sovplats, mat och andra nödvändigheter. Vi bevisade att det gamla talesättet ”finns det hjärterum så finns det stjärterum” inte bara är ett ordspråk.

Men efter ett tag byttes människorna återigen ut mot siffror, statistik, volymer och pengar i nyhetsrapporteringen. När Socialdemokraterna och Miljöpartiet i höstas stod och sa ”refugees welcome” och beklagade sig över konsekvenserna över sin egen politik var det inte bara hyckleri, det var också tillfälligt. För bara några månader senare tyckte de istället att Sverige behövde ”andrum”. Sverige, som har 22 invånare per kvadratkilometer, behöver vi verkligen mer plats att ”andas” på? Nej, jag tror inte det. Att vi inte skulle ha råd eller plats är inget annat än dåliga ursäkter. Att sätta människovärdet först är alltid möjligt så länge viljan finns.

Har vi inte tillräckligt med jobb? Det är ju ett arbetsmarknadspolitiskt problem, inte ett invandringsproblem.
Har vi inte tillräckligt med bostäder? Det är ju ett bostadspolitiskt problem, inte ett invandringsproblem.
Har vi inte tillräckligt med resurser till välfärden? Det är ju för att vi har problem med riskkapitalister och skattesmitare och med regeringar som väljer att satsa på skattesänkningar och bidrag för de som redan har gott om pengar.
Nej, vi har inte problem med invandring i Sverige idag utan vi har problem med högerpolitik och med rasism.

Kampen är inte över än. Inte så länge människor dör längs våra gränser och av våra vapen. Inte så länge de människor som mot alla odds lyckas ta sig hit bemöts med misstro och hat. Inte så länge de som är födda här fortfarande kallas invandrare för att deras föräldrar eller föräldrars föräldrar har flytt hit. Kampen är inte över så länge någon utsätts fördomar, diskriminering, förnedrande kommentarer eller av våld på grund av sitt ursprung eller sin religion.
Kampen är inte över för än vi har fått bort rasisterna från riksdagen och från gatorna, från fikaborden och från klassrummen. Kampen är inte över för än deras hat har drunknat i vår kärlek och vår solidaritet. Vi kommer att fortsätta att höja våra röster och förvägra dem utrymme tills vi har krossat alla föreställningar om att en människa kan vara mer värd än någon annan.

—–

Vår rörelse har en lång historia bakom sig. Generation efter generation har kämpat för att komma hit där vi är idag. Det finns många hjältar att minnas, många vars namn och ansikten är glömda, som har vigt sina liv i kampen för en bättre värld. Vi har mycket att fira och att vara stolta över. Men vi är inte nöjda än. Vi måste fortsätta den kamp som de påbörjade. Samtidigt som vi minns dem som kämpat innan oss får vi påminna oss om att idag är det vi som blir de nya hjältarna.

Och vi kommer inte att sluta kämpa förrän de drömmar som vi burit med oss år efter år, generation efter generation, om fred, frihet och rättvisa besannas, och det vet vi aldrig kommer att hända så länge vi lever i ett patriarkal, rasistisk och kapitalistisk värld. Förändring är nödvändig.

För verklig rättvisa och för frihet krävs ett i grunden annat samhälle, det klasslösa samhället. Den förändringen är inte bara nödvändig utan också möjlig så länge vi står tillsammans, för hur mycket resurser överklassen än har kommer vi i arbetarklassen alltid att vara många, många fler.

Vi vet också att den förändringen är värd att kämpa för, för det är bara då vi kan slå sönder de förtryckande strukturer och hinder som begränsar människor från att uppfylla sina drömmar och leva de liv de vill leva.

Vi är de som bygger det här landet, vi har byggt det med våra händer, vi bär det med våra ryggar, och vi sliter på våra kroppar varje dag för att få det att fungera. Vi står här idag för att vi har fått nog av orättvisor och vi höjer våra röster och kräver tillbaka det som är vårt, makten över våra kroppar, över vårt arbete och över våra liv.

Tillsammans ska vi krossa klassamhället och kapitalismen och bygga ett samhälle av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
Tillsammans ska vi krossa könsmaktsordningen och bygga ett samhälle där vilket kön du har eller inte har är helt oväsentligt, och tillsammans ska vi krossa rasistiska och förtryckande strukturer och skapa en värld där ingen längre behöver fly, och där ingen längre delas in i någon annan grupp än gruppen människor.

Och vi gör det med det starkaste vapen vi har, det starkaste vapnet som finns, vår gränslösa solidaritet. Vi som kräver rättvisa har aldrig haft de härskande klasserna eller resurserna på vår sida, men så länge vi står tillsammans och vägrar låta oss splittras kan ingenting stoppa oss.

Tillsammans river vi alla murar, sätter vi stopp för utsugning och förtyck och tar tillbaka det som är vårt. Tillsammans bygger vi en värld där drömmar aldrig mer ska krossas och där gränser och krig aldrig mer ska ta ett liv innan det ens har börjat.

Tack!

malin- kvadrat svart vit

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera