Hur behandlar klassamhället dig?

Att bo i klassamhällets Sverige som ung idag är att ha en ständig klump i magen. Klumpen i magen är den ständiga rädslan för att bli av med jobbet, inte klara av kursen man pluggar eller oroa sig för var man ska bo när andrahandskontraktet går ut. Klumpen i magen handlar egentligen om rädslan för att inte ha tillgång till de mest basala nödvändigheterna som vi måste ha för att överleva – mat, tak över huvudet, pengar att betala räkningarna med. 

Klassamhället känns ända in i märgen. Det handlar om vilka som kan åka spårvagn i lugn och ro och vilka som alltid måste vara på vakt för rädslan att bli tagen av kontrollanter. Det handlar om vilka av oss som spenderade sina somrar som barn med att åka på resor och utflykter och vi som drog runt på lekparkerna mellan hyreshusen och försökte få dagarna att gå. Det handlar om vad vi har för relationer till mat, till fritid, till våra kompisar. Lika barn leka bäst, och det är precis det vi gör – för smärtan att inse allt som vi, barn från proletariatet, aldrig fått eller aldrig kommer att få gör ont. 

Redan när vi var barn lärde vi oss att gömma smärtan, ljuga för klasskompisarna vad man hade fått i julklapp eller vad man gjorde i helgen, för ingen vill se sina föräldrar gråta över allt de inte kunde ge oss. Vi gömde smärtan i den där klumpen i magen. När vi växte upp samlade vi alla våra känslor om hur orättvist samhället var i den där klumpen –  för vi hade fått lära oss att vi inte skulle klaga, utan bara kämpa, tacka och le. Och det var exakt det vi gjorde. Kämpade. 

Att den psykiska ohälsan är så stor bland unga är kanske inte så konstigt om man läser det i kontexten att vi idag inte ens har rätt till mat, boende och ett liv. För samtidigt som vår generation växte upp så gjorde bankdirektörerna och kapitalisterna mer vinst än någonsin. Och det är ju såklart ingen slump.

Hur behandlar klassamhället vår generation egentligen? Vi är slit- och slängvaror. Det enda som betyder något är hur mycket vi kan jobba och vi jobbar. Vi jobbar tills våra kroppar går sönder och huvuden skriker. Vi jobbar tills vi blir sjuka och när vi väl blir sjuka så finns ingen hjälp att få. Vi är ingenting värda i detta sjuka systems ögon och vi kunde lika gärna ha dött. 

Det finns ett motstånd mot allt detta, såklart. Att vara socialist innebär att se att vi förtjänar bättre än såhär. För det gör vi. Det är att inse att det inte behöver vara såhär, att det finns ett annat alternativ. För vi förtjänar bättre än denna verklighet. Vi förtjänar ett liv utan den där klumpen i magen. Att vara socialist är att sätta värde på sig själv, att se att det finns ett människovärde bortom vår ställning i produktionen.

Det finns såklart ett bättre liv. Inte i detta sjuka, kapitalistiska samhälle, utan i ett annat system. Socialismen. Där vi alla skulle få vara med och bestämma. Där ingen skulle tjäna på att tvinga oss att jobba så hårt att vi inte orkar mer. Där produktionsmedlen skulle ligga i våra egna händer. 

Vi vet att enda vägen till socialismen är att organisera sig och det är exakt därför som vi aldrig kan ge upp. Det finns en utväg från detta barbari men det kräver att vi gör mer än vad någon någonsin förväntar sig av oss. Bara då kan vi vinna. Så vi måste göra mer. Det räcker inte med att vara politiskt passiv. För om inte du, om inte vi organiserar oss – vem ska då göra det? 

Jag organiserade mig i Ung Vänster för att jag tror att det är det bästa verktyget för att organisera sig själv och resten av arbetarklassens unga i. Organisera dig du också och börja fråga folk – hur behandlar klassamhället dig?

My Kårlycke, distriktsstyrelsen

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *