Jag, precis som de flesta i vår generation, känner dagligen av klimatångest. Den lägger liksom en våt filt över alla framtidsplaner och tankar om vad man kommer att vilja göra i livet. Man funderar över barn, pension, var man ska bo… Och sen kommer man på det.
Inte nog med att man aldrig kommer att få en egen bostad eller ett fast jobb om det fortsätter som det gör, om så blir fallet kommer man dessutom att leva i en värld med 3, 4 eller 5-gradig uppvärmning och konsekvenserna vid det scenariot är ju oöverblickbara. Det är då man lägger sig ner i sängen och stirrar i taket, polerar bort skrynklorna i hjärnan med att kolla Instagrams discovery-flik eller gör en meme om sitt hopplösa liv och sin obefintliga framtid.
Men förtrösta icke! Jag har nämligen hittat en mirakelkur mot klimatångest som får alla på landets psykiatriska mottagningar att bli gröna av avund.
Medicinen heter Ende Gelände.
Massaktionen Ende Gelände har anordnats varje år sedan 2015, med målet att stänga ner infrastruktur för utvinning och förbränning av kol på olika platser i Tyskland. Redan första året deltog flera tusen och i årets upplaga, som arrangerades i juni, uppskattar arrangörerna att ca 6 000 människor deltog i olika typer av civil olydnads-aktioner. Detta att lägga till skaran på 8000 som deltog i fredliga demonstrationer till stöd för Ende Gelände i byarna i direkt anslutning till gruvan och de 40 000 ungdomar som deltog i Fridays for future i närliggande Aachen samma helg, en demonstration som uttalat bland annat var till stöd för Ende Gelände.
Dagarna innan själva Ende Gelände-aktionen tillbringades i aktionslägret några mil norr om själva gruvan och karaktäriserades av ett ständigt surrande, pratande, hemlighetsmakeri. I Ende Gelände-campet (platsen man befinner sig på innan och efter själva aktionen, samt platsen där köket och alla andra centrala funktioner finns) är man omgiven av tyska anarkister, franska hippies och folk från såväl Madagaskar som Texas och Australien.
Aktionen genomförs i en struktur bestående av ett antal ”fingrar”, likt de flesta liknande aktioner. Dessa fingrar har olika mål och tillvägagångssätt – vilka i sin tur är hemliga för de allra flesta aktivister. Vi från Ung Vänster deltog i år i det röda fingret, och lyckades som sagt komma ner i gruvan. Det fanns också t.ex. ett grönt finger som blockerade ett tågspår från gruvan och ett ”inkluderande finger” för t.ex. äldre, barn eller folk som sitter i rullstol och som genomförde en blockad av en väg som polisförstärkningen skulle ta och därmed gjorde att de andra fingrarna mycket lättare kunde nå sina mål. För trots att aktionen bygger på ett ickevåldskonsensus och trots att alla vet att kolet måste få stanna i marken gör polisen sitt yttersta för att få reda på vad som kommer att hända under aktionen och därefter stoppa det. Men det kan de inte göra.
Det finger jag och resten av Ung Vänsters delegation var en del av i år var det röda fingret, och vårt mål var att komma ner i gruvan. Vi gick mot vårt mål på lördagsmorgonen och redan efter någon timme kom vårt första hinder att överkomma. Planen var nämligen att vi skulle åka tåg en bit av vägen till gruvan, då Garzweilergruvan som var vårt mål låg flera mil från campet. Polisen som misstänkt detta hade helt sonika stängt ner den närmaste tågstationen. Men vi lät inte det stoppa oss och fortsatte marschera i 32-gradig värme och sol på motorvägen mot nästa station. Efter att ha åkt tåget vi skulle för att sedan bli stoppade i flera timmar utanför tågstationen fick vi så gå i vår lagliga, anmälda, demonstration. Vi sov på ett fält och efter att ha gått i ett par timmar längs med gruvans kant kom utbrytningen. Vi delade, helt enligt plan, upp oss i ett antal grupper som alla hade varsin flagga att följa och joggade över fält och gärdsgårdar mot gruvan. Polisen lyckades stoppa en del av fingret från att komma ner, men hela Ung Vänsters delegation och ett par hundra andra från fingret lyckades ta sig ner i Garzweiler. På grund av säkerhetsskäl måste gruvan stänga ner all produktion så fort någon obehörig befinner sig i den, så när vi satt där på vår klippavsats en bit ner i detta gigantiska helveteshål i marken gjorde vi att all produktion under det knappa dygn det fanns folk kvar där helt enkelt stod stilla.
När vi efter en tid på grund av risk att få slut på mat och vatten gav upp och fick resa därifrån i polisbuss var vi ett gäng trötta, men segerrusiga, klimataktivister. I polisbussen sjöngs kampsånger oavbrutet och på grund av vårt stora antal och vår vägran att identifiera oss hade polisen ingen chans att försöka lagföra oss. Under några dagar nere i Tyskland lyckades vi alltså stänga ner produktionen i en kolgruva, reducera kapaciteten på det närliggande kolkraftverket till 50% i 48 timmar, bygga nätverk med klimataktivister från hela världen, lära oss taktiker och tillvägagångssätt vid massaktioner och som om inte det var nog få en stor dos klimatångestterapi. Sällan har jag känt mig mer hoppfull gentemot klimatmålen än efter Ende Gelände.
Men givetvis åker vi inte på massaktioner för att det känns bra. Vi gör det för att det fungerar. Samma dag som jag skriver färdigt denna text får jag en pushnotifikation i mobilen som säger mig att regeringen har sagt nej till företaget Swedegas planer att koppla fossilgas från sin terminal i Göteborg till det fasta gasnätet i Sverige, ett besked som gör det betydligt lättare att helt stoppa importen av fossilgas så snart som möjligt. Detta besked kommer bara en dryg månad efter att klimataktivister från såväl Göteborg som övriga Sverige och världen genomfört en Ende Gelände-inspirerad massaktion mot just denna hamn.
Och tro inte att vi nöjer oss här. Fossilkapitalister världen över har all rätt att darra på manschetten när de föreställer sig aktivister med erfarenhet från massaktioner i Göteborg, Tyskland, Tjeckien, Holland, USA, Italien eller andra platser invaderandes deras fossila infrastruktur. Vår handgripliga rörelse växer sig likt en snöboll – när fler åker på massaktioner kan fler ta med sig taktiker och erfarenheter till andra platser och aktioner – både av detta slag och liknande. Och vår snöboll kommer till slut att växa sig så stor att dess välbehövliga svalka stoppar den globala uppvärmningen. Det är oss det hänger på. Hit men inte längre!
Fabian Harling, distriktsstyrelsen