Allt stöd till kamperna i Rojava, Chile och Libanon!

Världen över pågår det just nu kamper mot förtryck. Den senaste månaden har vi sett gatorna i Chile och Libanon fyllas av människor som protesterar mot nedskärningar, korruption och dåliga livsförhållanden. Protesterna har mötts av polis- och militärt våld. Samtidigt pågår just nu en invasion av Rojava där Turkiet försöker att utföra en etnisk rensning av kurder.

Bakgrunden till det som händer i Chile och Libanon är liknande. Samtidigt som överklassen och politikerna har tryckt ner pengar i sina egna fickor har arbetarklassen och folket blivit fattigare. Det handlar om nödvändiga saker som tillgången till vatten, el och mat som under deccennier inte har fungerat. Klasskillnaderna är brutala och ilskan och kampviljan har bubblat under ytan en längre tid. Det kan på ytan se ut som att de massiva demonstrationerna endast handlar om dyra busskort eller skatter, men vi snackar om en arbetarklass som nu vågar resa sig efter åratal av förtryck.

Rojava, som länge varit ett område där det har varit lugnt och stabilt, vars befolkning har lyckats bygga upp ett helt fungerande system är under attack av Turkiets militär. Turkiet har länge försökt hitta en anledning till att gå in i Rojava och använder nu ursäkten att det handlar om att hitta terrorgrupper fastän det är dem som med sitt krig släpper lös terroristerna. YPG och YPJ (folkets och kvinnornas försvarsenheter) var de som stoppade IS och nu står de ensamma med utmaningen att både försvara sig från Turkiets militär och de fångar som har rymt när Turkiet har bombat sönder fängelser och byggnader.

Vi ser att det finns tre former av våld. Den ena formen är det konstanta förtrycket som har skett i Chile och Libanon. Att inte ha tillgång till mat, vatten och andra förnödenheter är i sig en form av våld. Detta våld är på många sätt osynligt tills det att folket säger ifrån. Först då tar staten in sin polismakt till det den är till för: att skydda sig själv. Polis och militär går då till strid mot det egna folket.

Den andra formen av våld är det som Erdogan och hans fascistiska lakejer använder när går in med sin krigsmakt i det kurdiska området Rojava. Den formen är synlig från start, och kallas imperialism. Den tredje formen är det vi ser som självförsvar. Det är den fredliga formen där folket tar till kamp och skyddar sig själva från de andra två formerna av våld.

Vi ser att genom organisering, kan vi krossa förtrycket. Oavsett om det är mot fascism eller nyliberalism, så är det när folket i enighet tar till kamp som förtrycket kan upphöra. Kamperna i Rojava, Chile och Libanon har vårt fulla stöd och vi uppmanar alla progressiva krafter att genom den internationella solidariteten stötta dessa kamper som går i täten emot fascism och kapitalism.

Uttalande av distriktsstyrelsen 10-11-2019

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hit men inte längre – om Ende Gelände och klimatångest

Jag, precis som de flesta i vår generation, känner dagligen av klimatångest. Den lägger liksom en våt filt över alla framtidsplaner och tankar om vad man kommer att vilja göra i livet. Man funderar över barn, pension, var man ska bo… Och sen kommer man på det.

Inte nog med att man aldrig kommer att få en egen bostad eller ett fast jobb om det fortsätter som det gör, om så blir fallet kommer man dessutom att leva i en värld med 3, 4 eller 5-gradig uppvärmning och konsekvenserna vid det scenariot är ju oöverblickbara. Det är då man lägger sig ner i sängen och stirrar i taket, polerar bort skrynklorna i hjärnan med att kolla Instagrams discovery-flik eller gör en meme om sitt hopplösa liv och sin obefintliga framtid.

Men förtrösta icke! Jag har nämligen hittat en mirakelkur mot klimatångest som får alla på landets psykiatriska mottagningar att bli gröna av avund.

Medicinen heter Ende Gelände.

Massaktionen Ende Gelände har anordnats varje år sedan 2015, med målet att stänga ner infrastruktur för utvinning och förbränning av kol på olika platser i Tyskland. Redan första året deltog flera tusen och i årets upplaga, som arrangerades i juni, uppskattar arrangörerna att ca 6 000 människor deltog i olika typer av civil olydnads-aktioner. Detta att lägga till skaran på 8000 som deltog i fredliga demonstrationer till stöd för Ende Gelände i byarna i direkt anslutning till gruvan och de 40 000 ungdomar som deltog i Fridays for future i närliggande Aachen samma helg, en demonstration som uttalat bland annat var till stöd för Ende Gelände.

Dagarna innan själva Ende Gelände-aktionen tillbringades i aktionslägret några mil norr om själva gruvan och karaktäriserades av ett ständigt surrande, pratande, hemlighetsmakeri. I Ende Gelände-campet (platsen man befinner sig på innan och efter själva aktionen, samt platsen där köket och alla andra centrala funktioner finns) är man omgiven av tyska anarkister, franska hippies och folk från såväl Madagaskar som Texas och Australien.

Aktionen genomförs i en struktur bestående av ett antal ”fingrar”, likt de flesta liknande aktioner. Dessa fingrar har olika mål och tillvägagångssätt – vilka i sin tur är hemliga för de allra flesta aktivister. Vi från Ung Vänster deltog i år i det röda fingret, och lyckades som sagt komma ner i gruvan. Det fanns också t.ex. ett grönt finger som blockerade ett tågspår från gruvan och ett ”inkluderande finger” för t.ex. äldre, barn eller folk som sitter i rullstol och som genomförde en blockad av en väg som polisförstärkningen skulle ta och därmed gjorde att de andra fingrarna mycket lättare kunde nå sina mål. För trots att aktionen bygger på ett ickevåldskonsensus och trots att alla vet att kolet måste få stanna i marken gör polisen sitt yttersta för att få reda på vad som kommer att hända under aktionen och därefter stoppa det. Men det kan de inte göra.

Det finger jag och resten av Ung Vänsters delegation var en del av i år var det röda fingret, och vårt mål var att komma ner i gruvan. Vi gick mot vårt mål på lördagsmorgonen och redan efter någon timme kom vårt första hinder att överkomma. Planen var nämligen att vi skulle åka tåg en bit av vägen till gruvan, då Garzweilergruvan som var vårt mål låg flera mil från campet. Polisen som misstänkt detta hade helt sonika stängt ner den närmaste tågstationen. Men vi lät inte det stoppa oss och fortsatte marschera i 32-gradig värme och sol på motorvägen mot nästa station. Efter att ha åkt tåget vi skulle för att sedan bli stoppade i flera timmar utanför tågstationen fick vi så gå i vår lagliga, anmälda, demonstration. Vi sov på ett fält och efter att ha gått i ett par timmar längs med gruvans kant kom utbrytningen. Vi delade, helt enligt plan, upp oss i ett antal grupper som alla hade varsin flagga att följa och joggade över fält och gärdsgårdar mot gruvan. Polisen lyckades stoppa en del av fingret från att komma ner, men hela Ung Vänsters delegation och ett par hundra andra från fingret lyckades ta sig ner i Garzweiler. På grund av säkerhetsskäl måste gruvan stänga ner all produktion så fort någon obehörig befinner sig i den, så när vi satt där på vår klippavsats en bit ner i detta gigantiska helveteshål i marken gjorde vi att all produktion under det knappa dygn det fanns folk kvar där helt enkelt stod stilla.

När vi efter en tid på grund av risk att få slut på mat och vatten gav upp och fick resa därifrån i polisbuss var vi ett gäng trötta, men segerrusiga, klimataktivister. I polisbussen sjöngs kampsånger oavbrutet och på grund av vårt stora antal och vår vägran att identifiera oss hade polisen ingen chans att försöka lagföra oss. Under några dagar nere i Tyskland lyckades vi alltså stänga ner produktionen i en kolgruva, reducera kapaciteten på det närliggande kolkraftverket till 50% i 48 timmar, bygga nätverk med klimataktivister från hela världen, lära oss taktiker och tillvägagångssätt vid massaktioner och som om inte det var nog få en stor dos klimatångestterapi. Sällan har jag känt mig mer hoppfull gentemot klimatmålen än efter Ende Gelände.

Men givetvis åker vi inte på massaktioner för att det känns bra. Vi gör det för att det fungerar. Samma dag som jag skriver färdigt denna text får jag en pushnotifikation i mobilen som säger mig att regeringen har sagt nej till företaget Swedegas planer att koppla fossilgas från sin terminal i Göteborg till det fasta gasnätet i Sverige, ett besked som gör det betydligt lättare att helt stoppa importen av fossilgas så snart som möjligt. Detta besked kommer bara en dryg månad efter att klimataktivister från såväl Göteborg som övriga Sverige och världen genomfört en Ende Gelände-inspirerad massaktion mot just denna hamn.

Och tro inte att vi nöjer oss här. Fossilkapitalister världen över har all rätt att darra på manschetten när de föreställer sig aktivister med erfarenhet från massaktioner i Göteborg, Tyskland, Tjeckien, Holland, USA, Italien eller andra platser invaderandes deras fossila infrastruktur. Vår handgripliga rörelse växer sig likt en snöboll – när fler åker på massaktioner kan fler ta med sig taktiker och erfarenheter till andra platser och aktioner – både av detta slag och liknande. Och vår snöboll kommer till slut att växa sig så stor att dess välbehövliga svalka stoppar den globala uppvärmningen. Det är oss det hänger på. Hit men inte längre!

Fabian Harling, distriktsstyrelsen

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Folk mot Fossilgas 6-8 september

Efter månader av planering och mobilisering av gruppen Folk Mot Fossilgas var helgen här och Sveriges största massaktion i civil olydnad inleddes. Aktionen lockade människor från hela Sverige och Europa, över 55 Ung Vänster-medlemmar deltog från bland annat Göteborg och Bohuslän, Sundsvall, Stockholm och Varberg. Vi slöt upp på expen fredagen den 6 september i regnet och åkte gemensamt till lägret i Färjenäsparken på Hisingen. I parken fanns två stora cirkustält samt några små partytält där sjukvårdspersonal och jurister var tillgängliga. Det fanns också en mathörna och en tälthörna för de deltagare som bodde i lägret. På fredagskvällen hölls förberedelser inför aktionen dagen efter, till exempel aktionsträningar, genomgång av juridisk information och plena. Plena är ett möte där vi fick nödvändig information om morgondagens aktion, men under massaktioner är det vanligt att inte alla deltagande vet exakt allt.

Strax efter klockan åtta på lördagsmorgonen ställde alla deltagare upp i fingerstrukturer i lägret och började göra sig redo. Två olika fingrar, ett grönt och ett rött med olika mål bildade två tåg. Banderollerna var framme och flera hade målat sig själva i ansiktet. Vi var redo. Efter en stund kom signalen och tågen började gå framåt. Vi ropade slagord medan vi marscherade längst gatan och efter en ganska kort promenad var Ung Vänsters del framme. Vi var en del av det gröna fingret som blockerade vägen in till hamnen närmast tältet. Ungefär 450 aktivister blockade tillsammans tre ingångar till hamnen, senare fyra, i tolv timmar och hindrade minst 10 lastbilar samt ett flertal bilar från att åka in i hamnen. Blockaden gick fredligt till, framåt eftermiddagen spelade vi musik, dansade och lekte lekar för att hålla humöret (och värmen) uppe. Polisen observerade oss hela dagen, men ingrep aldrig. Klockan halv tio på kvällen började vi gå tillbaka mot lägret, efter en väldigt lyckad aktion.

Aktionen Folk mot Fossilgas arrangerades eftersom bolaget Swedegas står bakom planerna att bygga en terminal i Göteborgs Hamn för att förvara LNG, Liquified Natural Gas, alltså nedkyld fossilgas. Planen är att fartyg ska börja använda fossilgas som bränsle och Swedegas har skickat en ansökan till regeringen om att alla hamnar i Sverige ska börja använda fossilgas i 40 år framöver. Det skulle innebära att Sverige skulle börja importera fossilgas från andra länder. Fossilgas utgörs av växthusgasen metan som påverkar klimatet värre än koldioxid. En ökad användning av fossilgas i Sverige kan vi inte acceptera i en tid då vi behöver ställa om för att stoppa klimatförändringarna. När aktionen planerades och genomfördes var det i syfte att påverka regeringen som skulle ta ett beslut om LNG projektet, och att ena klimatrörelsen. Aktionen fick medieuppmärksamhet bland annat i SVT, TV4 och Expressen.

I början av oktober fattade regeringen beslutet att inte tillåta LNG terminalen att ansluta till det svenska stamnätet, vilket betyder att användningen av fossilgas i Sverige kommer bli begränsad. Det visar att aktivism faktiskt fungerar och att Folk mot Fossilgas aktionen var viktig för klimatrörelsens framtid!

Isa Ekbrand, distriktsstyrelsen

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hur behandlar klassamhället dig?

Att bo i klassamhällets Sverige som ung idag är att ha en ständig klump i magen. Klumpen i magen är den ständiga rädslan för att bli av med jobbet, inte klara av kursen man pluggar eller oroa sig för var man ska bo när andrahandskontraktet går ut. Klumpen i magen handlar egentligen om rädslan för att inte ha tillgång till de mest basala nödvändigheterna som vi måste ha för att överleva – mat, tak över huvudet, pengar att betala räkningarna med. 

Klassamhället känns ända in i märgen. Det handlar om vilka som kan åka spårvagn i lugn och ro och vilka som alltid måste vara på vakt för rädslan att bli tagen av kontrollanter. Det handlar om vilka av oss som spenderade sina somrar som barn med att åka på resor och utflykter och vi som drog runt på lekparkerna mellan hyreshusen och försökte få dagarna att gå. Det handlar om vad vi har för relationer till mat, till fritid, till våra kompisar. Lika barn leka bäst, och det är precis det vi gör – för smärtan att inse allt som vi, barn från proletariatet, aldrig fått eller aldrig kommer att få gör ont. 

Redan när vi var barn lärde vi oss att gömma smärtan, ljuga för klasskompisarna vad man hade fått i julklapp eller vad man gjorde i helgen, för ingen vill se sina föräldrar gråta över allt de inte kunde ge oss. Vi gömde smärtan i den där klumpen i magen. När vi växte upp samlade vi alla våra känslor om hur orättvist samhället var i den där klumpen –  för vi hade fått lära oss att vi inte skulle klaga, utan bara kämpa, tacka och le. Och det var exakt det vi gjorde. Kämpade. 

Att den psykiska ohälsan är så stor bland unga är kanske inte så konstigt om man läser det i kontexten att vi idag inte ens har rätt till mat, boende och ett liv. För samtidigt som vår generation växte upp så gjorde bankdirektörerna och kapitalisterna mer vinst än någonsin. Och det är ju såklart ingen slump.

Hur behandlar klassamhället vår generation egentligen? Vi är slit- och slängvaror. Det enda som betyder något är hur mycket vi kan jobba och vi jobbar. Vi jobbar tills våra kroppar går sönder och huvuden skriker. Vi jobbar tills vi blir sjuka och när vi väl blir sjuka så finns ingen hjälp att få. Vi är ingenting värda i detta sjuka systems ögon och vi kunde lika gärna ha dött. 

Det finns ett motstånd mot allt detta, såklart. Att vara socialist innebär att se att vi förtjänar bättre än såhär. För det gör vi. Det är att inse att det inte behöver vara såhär, att det finns ett annat alternativ. För vi förtjänar bättre än denna verklighet. Vi förtjänar ett liv utan den där klumpen i magen. Att vara socialist är att sätta värde på sig själv, att se att det finns ett människovärde bortom vår ställning i produktionen.

Det finns såklart ett bättre liv. Inte i detta sjuka, kapitalistiska samhälle, utan i ett annat system. Socialismen. Där vi alla skulle få vara med och bestämma. Där ingen skulle tjäna på att tvinga oss att jobba så hårt att vi inte orkar mer. Där produktionsmedlen skulle ligga i våra egna händer. 

Vi vet att enda vägen till socialismen är att organisera sig och det är exakt därför som vi aldrig kan ge upp. Det finns en utväg från detta barbari men det kräver att vi gör mer än vad någon någonsin förväntar sig av oss. Bara då kan vi vinna. Så vi måste göra mer. Det räcker inte med att vara politiskt passiv. För om inte du, om inte vi organiserar oss – vem ska då göra det? 

Jag organiserade mig i Ung Vänster för att jag tror att det är det bästa verktyget för att organisera sig själv och resten av arbetarklassens unga i. Organisera dig du också och börja fråga folk – hur behandlar klassamhället dig?

My Kårlycke, distriktsstyrelsen

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Pride är ingen festival – det är en styrkemarsch

Vid den här tiden på året när Pridefestivalerna drar igång vaknar helt plötsligt hela etablissemanget och vill marknadsföra hur gärna de vill vara med i Pridefestivalen och hur mycket de älskar kärlek och rättvisa. Det är inga kontroversiella åsikter, så tycker ju de allra flesta – oavsett om det är personer, organisationer eller företag.

Jag skulle istället vilja prata om politisk kamp och hur Pride som koncept egentligen inte är någon festival – utan en styrkemarsch.

Allt fler städer och orter arrangerar Pridemarscher och det är bra. Prideveckan är den vecka på året som vi alla HBTQ-personer går ut i tusentals på våra gator och torg med våra allierade för att visa att vi finns och att styrkan i vår rörelse kommer att vinna.

För om inte vi och den starka rörelse för HBTQ-personers rättigheter hade demonstrerat och marscherat och vågat att protestera – då hade vi inte heller haft de rättigheter som vi har idag.

Ingen politiker eller makthavare har någonsin gett oss våra rättigheter utan att vi först har visat vår styrka i att vi inte bara vill ha dem – vi kräver dem.

Det kan till synes verka som om vi HBTQ-personer är fler idag än för hundra år sedan, men det stämmer inte. Förutsättningarna för att fler HBTQ-personer idag vågar och kan vara öppna med vilka vi är handlar om de förutsättningar som finns i samhället idag och därför är Pride ytterst politiskt.

Anledningen till varför fler transpersoner vågar vara öppna handlar inte om att det är fler personer som är trans – nej, det hör såklart ihop med bland annat att lagen om tvångssteriliseringar av transpersoner försvann. Att vara homosexuell är inte heller längre något brott.

På samma sätt så förhindrar samhället förutsättningarna för fler HBTQ-personer att komma ut och må bra idag. Arbetslösheten hos transpersoner är högre än hos cis-personer, samtidigt vill nästan alla företag marknadsföra sig i Prideparaden. Unga HBTQ-personer mår statistiskt sett sämre men ändå så drar man in på de resurser i samhället som verkligen betyder något – skolkuratorer och ungdomsmottagningar går på knäna och kan inte garantera hjälp när man faktiskt behöver det. Frågan om permanenta uppehållstillstånd för HBTQ-flyktingar och att införa ett tredje juridiskt kön är frågor som vi har krävt länge – ändå så har det inte hänt.

Nej, Pride är ytterst politiskt. Pride är politisk kamp.

Varje år går makthavare, politiker och företag i den styrkemarsch som ska vara vår demonstration. De viftar med flaggor och ler. Men när Prideveckan är över så är det också makthavare, politiker och företag som röstar ner eller ignorerar våra förslag för ett bättre liv.

Vi kräver ett stopp för denna kommersialisering och att våra krav tas på allvar. Vi har ett liv att leva och vi förtjänar bättre än så här. Organisering är nyckeln till att etablissemanget lyssnar på oss så därför har vi bara ett val – att organisera oss.

My Kårlycke, distriktsstyrelsen

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ingen morgondag utan antikapitalism

Klimatdebatten måste kopplas ihop mer med kapitalismen än den gör idag.
Klimatförändringarna beror på flera saker, köttindustrin och transport bör nämnas men det är det kapitalistiska samhället i sig som är det största klimathotet och om vi inte krossar kapitalismen kommer klimatet inte att kunna räddas.

I kapitalismen tjänar företagsägarna jättemycket pengar medan dem som skapar produkterna jobbar under omänskliga villkor. Samtidigt är det denna massproduktion som skadar miljön mest. Kapitalisterna skadar inte bara vår hälsa och våra rättigheter utan hela vår existens på grund av själviska syften. Sveriges bidrag till vapenexport bidrar inte bara till miljöförstöring utan också till extrem
fattigdom.

I Ung Vänster Göteborg och Bohuslän åker vi varje år till Tyskland för att protestera mot
försäljningen av brunkolet, så förändrar man saker i praktiken. Något som vi kommer att
fortsätta göra för en bättre värld.

Ung Vänster Göteborg och Bohuslän ser att kapitalismen motarbetar klimaträttsrörelsen och därför är det viktigt att krossa kapitalismen om vi vill ha en morgondag.

Uttalande från Ung Vänster Göteborg och Bohusläns distriktsårskonferens 16/2-2019.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Rör inte strejkrätten!

Socialdemokraterna driver ett lagförslag om att förbjuda arbetare på en arbetsplats som har kollektivavtal att strejka, detta oavsett om arbetaren är medlem i det fackförbund som har tecknat avtalet eller inte. Detta betyder att arbetarklassen skulle förlora ett av sina viktigaste vapen: strejken.

I praktiken skulle detta betyda att en arbetsköpare kan teckna avtal med ett minoritetsfack som då skulle gälla alla på arbetsplatsen och på så sätt tvinga fram en fredsplikt, alltså att arbetarna inte får strejka. Detta är såklart något som vi i Ung Vänster Göteborg och Bohuslän ser allvarligt på. Ett förslag som det här hade vi kunnat förvänta oss av nyliberala eller konservativa högerkrafter, men att det socialdemokratiska ”arbetarpartiet” är den drivande kraften i den här frågan kan inte ses som något annat än ett totalt svek mot de arbetare som de utger sig företräda.

Arbetarrörelsen har inget att vinna på förslag som öppnar upp för avtalsshopping, gula fackförbund och en rent arbetarfientlig politik. Om ett företag inte kan förhandla fram en fredsplikt inom lagen och den svenska modellen så ska företaget ändra sig, inte lagstiftningen.

Ung Vänster Göteborg och Bohuslän uttrycker sitt stöd till alla strejkande, uppmanar till kamp för strejkrätten och mot regeringens och näringslivets försök till inskränkningar i strejkrätten.

Uttalande från Ung Vänster Göteborg och Bohusläns distriktsårskonferens 16/2-2019.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

”Det är vi som får samhället att fungera.”

Tal framfört av Elisabeth Hell Sanyang på 8 mars 2018

Dom säger att det är jämställt. Dom säger att vi ska vara glada över hur bra vi tjejer har det i Sverige idag och att vi inte ska klaga. Jag tänker klaga. Samtidigt som politiker och makthavare säger åt oss att vara nöjda med det samhälle vi har idag säger jag att det är skit.

Inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor är fortfarande skyhöga och i Göteborg är medelinkomsten för kvinnor bara 77% av männens.

Det här handlar om våra och våra medsystrars liv. Det handlar om våra mammor som kommer att tvingas leva fattigt när dom blir gamla, det handlar om våra döttrar som kommer att värderas mindre på grund av sitt kön. Det handlar om oss.

Det är vi, med våra kroppar, som får samhället att fungera. Det är vi som med våra värkande ryggar och ömma fötter bär det här samhället på våra axlar – men trots det så är det också vi som vänder och vrider på varje krona i slutet av månaden.

Det handlar om makt. Det är ingen naturlag att det ser ut såhär och vi kan göra något åt det! Vi ska krossa denna könsmaktsordning i grunden och istället ska vi bygga ett jämställt samhälle där män aldrig mer kommer att vara överordnade kvinnor.

Vi kräver sex timmars arbetsdag med bibehållen lön för att minska inkomstklyftorna mellan män och kvinnor. Vi kräver ett avskaffande av otrygga anställningar så att vi kan känna oss trygga på våra jobb och så att vi lättare kan ta kampen på våra arbetsplatser! Vi kräver rätt till heltid och vi kräver att föräldraförsäkringen delas itu.

Vi ska krossa könsmaktsordningen och sexismen. Vi bär samhället och vi vill, kan och ska förändra det!

 

Elisabeth Hell Sanyang, Klubbordförande för Ung Vänster Norra Göteborg

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

”Vi kräver förändring!”

Tal framfört av Selma Grönsten på 8 mars 2018

Psykisk ohälsa drabbar idag många unga tjejer till följd av den press samhället lägger på oss. Det är press över hur vi ska se ut och hur vi ska vara. Det är också ett prestationskrav vi känner av, både på jobbet eller i skolan där tjejer oftast känner att de måste vara duktiga och få bra betyg. Dessutom känner vi av ett allt större prestationskrav av sociala medier, där man ständigt ska visa upp sig från sin bästa sida. Detta bidrar till att unga tjejer är de som mår allra sämst i samhället och man uppskattar att var tredje tjej i åldrarna 15-24 lider av psykisk ohälsa, såsom ångest, stress och oro.
Det är var tredje ung tjej vi pratar om.

Psykisk ohälsa syns oftast inte på utsidan som andra sjukdomar gör och det är en anledning till att unga tjejers psykiska mående tas inte på lika stort allvar. Blir man sjuk får man höra att man överdriver, att man letar uppmärksamhet eller att det är vårat eget fel. Det är inte vårt fel, det är samhällets och det är det som behöver förändras.

Med långa köer till psykisk vård får inte alla den hjälp de behöver i tid. Med ett ökande antal av tjejer som mår dåligt kan man se att systemet inte längre är hållbart. Och bara på de senaste 10 åren har det skett en kraftig ökning av unga tjejer som söker psykisk vård där det saknas resurser att ta hand om alla i tid.
Samhället behöver förändras och fler resurser bör läggas på vård till de som drabbas av psykisk ohälsa.

Vi kräver förändring!

 

Selma Grönsten, distriktsstyrelseledamot Ung Vänster Göteborg och Bohuslän

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

”Låt inte våldtäktsmän komma undan!”

Tal framfört av Felicia Sörensen på 8 mars 2018

Jag står här idag och framför detta tal för att jag är så oerhört trött. Trött på det sexualiserade våldet och trött på att våldtäktsmän kommer undan utan straff. Det är år 2018. Idag tycks mäns våld mot kvinnor vara en av de viktigaste jämställdhetsfrågor, trots detta går många våldtäktsmän helt utan straff.

Jag vill börja med att tydliggöra att det finns flera typer av våldtäkt. Det är inte alltid en gubbe som hoppar fram ur en buske. Våldtäkt är också när män tvingar till sig sex genom våld, hot och tjat. Det är också våldtäkt om hon är 14 samt om hon sover. OCH det är våldtäkt även fast hon inte vågar säga nej. Som ni kanske förstår sker de flesta våldtäkter inom hemmets fyra väggar. Det kan vara av någon du känner väl, någon du litar på som din pojkvän, eller till och med din pappa.

Som ni kanske också förstår, eller kan tänka er är reaktionerna efter en våldtäkt mycket starka. Majoriteten av de utsatta kvinnor förändras på ett negativt sätt. Förutom fysiska skador som blåmärken, skrapsår och skador i underlivet blir även dessa kvinnor skadade psykiskt. Dem blir deprimerade, får självmordstankar och är rädda för att ens gå utanför dörren.

Enligt tjejjouren.se har mer än vad femte kvinna, alltså 23 % någon gång under året avstått från att gå ut på kvällen pga oro för att bli överfallen. Det ska inte vara vi kvinnor som ska vara rädda att gå utanför dörren. Det ska vara våldtäktsmännen. INGEN våldtäktsman ska gå utan straff!

Enligt BRÅ 2016 var 98 % av de anmälda våldtäktsfallen utförda av män. Detta beror på att vi lever i ett patriarkat, alltså ett mansdominerat samhälle. Vi lever i en machokultur där män redan i tidig ålder får lära sig att vara macho och att ta för sig. Detta resulterar i en könsmaktsordning. Detta innebär att män som grupp, jag säger det igen, män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Vilket i sin tur resulterar i sexualiserat våld.

Första halvåret 2017 anmäldes 9 680 sexualbrott, vilket innebär en ökning med 4 procent jämfört med första halvåret 2016. Antalet anmälda våldtäkter, alltså ANMÄLDA ökade till 3 430 brott. Varför är det så?

Av lätta slutsatser tyder detta bland annat på att statistiken för uppklara fall i Sverige är mycket få. Polisen måste bli bättre på att hantera våldtäktsanmälningar. Domstolen bör också sluta skuldbelägga offret. Det ska inte spela någon roll vad hon har på sig, hur mycket hon druckit eller om hon skrek eller inte. En våldtäkt är alltid en våldtäkt.

Något vi också bör införa är en oaktsamhetslag. För idag lever vi i ett samhälle där våldtäktsmäns handlingar är okej för att han inte ”förstår” att ett nej är ett nej. Respektera ett nej. Fortsätt inte. Tjata inte. Ett nej är alltid ett nej. I slutet av 2017 la regeringen fram ett förslag om att införa en samtyckeslag i samband med MeToo-kampanjen som jag gissar att ni alla känner till.

Dagens sexualbrottslagar är onekligen mycket dåliga. Och som det ser ut nu är det vi kvinnor som är rädda för att gå ut och inte våldtäktsmannen, som det borde vara.

Detta gör mig som kvinna är så oerhört trött. Trött på att konstant vara rädd att vara ute så fort det blir mörkt. Trött på att behöva klä mig på ett visst sätt för att förhindra risken att en man ska ta sig friheten att ta på mig. Trött på att behöva be mina icke-manliga vänner att höra av sig när de kommit hem, så jag vet att de är säkra. Och jag som kvinna är så oerhört, ursäkta mitt språk jävla trött på att behöva anpassa mig efter män. Kom igen Sverige, kom igen världen! Vi har en värld att vinna! Låt inga våldtäktsmän gå fria!

Tack!

 

Felicia Sörensen, distriktsstyrelseledamot och klubbordförande för Ung Vänster Hisingen

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar